Dags för Förändring - Ett Sanningens Ögonblick

Jag befinner mig i Thailand, på den vackra ön Koh Lanta, för mitt andra “Life Design Retreat”. Jag valde att återvända även detta år eftersom det första retreatet verkligen hade öppnat mina ögon för att jag hade möjlighet att förändra mitt liv i en ny spännande riktning, både yrkesmässigt och geografiskt. Visionen fanns där, men jag hade fortfarande tvivel och en hel del tvekan kring vad jag kunde och inte kunde göra. Nu sitter jag här i en bambu-sala på den soliga stranden tillsammans med Jonas, som är assisterande coach på retreatet.

Jonas skulle åldersmässigt kunna kunna vara min son, men vi delar en liknande bakgrund. Som entreprenörer inom kommunikationsbranschen, med alla dess ljuva framgångar och tuffa utmaningar. Han är otroligt smart och rak, men han har också ett mer filosofiskt och medvetet förhållningssätt som jag beundrar och även avundas lite. Jonas coachar mig om hur jag ska hitta mod nog att förändra mitt liv, och lämna företaget som jag hade drivit i tjugo år. Mycket rädsla kring pengar och att inte kunna försörja mig själv kommer upp, och jag känner att min kroppen reagerar och dras samman.

Han fortsätter att ställa den avgörande frågan: ”Vad är det värsta som kan hända?” - och vi tränger djupare in i svaren. Till slut säger jag att jag kan bli helt utblottad och behöva be familj och vänner om ekonomisk hjälp (Gud förbjude!)… eller ännu värre, att jag kanske blir en hemlös bag-lady som tigger på gatan. Och så kom det sista svaret: ”Jag kommer att dö.” Då plötsligt förändrades något inom mig och jag blev helt lugn. Döden är inget som jag går omkring och oroar mig för, den väcker ingen rädsla i mig, även om jag inte alls är redo att dö än. Det var ett sånt tydligt aha-ögonblick - och det kändes nästan religiöst. Jag kan inte besegra döden och den kan komma när som helst. Så när det är meningen, så är det. Precis i det ögonblicket tappade jag min penna och den föll ner i sanden genom en springa i golvet. Det var en reklampenna med namnet på läkemedelsprodukten som jag vid tillfället var brand manager för. Och då visste jag djupt inom mig att jag nått en punkt utan återvändo.

Det tog ändå några år till, och fler insikter och aha-upplevelser, innan planen blev verklighet, men ett frö hade definitivt såtts. Jag fortsatte att vattna och vårda det fröet och utvecklade planen som hjälpte mig att ta kontinuerliga steg mot min önskade förändring - som i korthet innebar att leva som en fri själ i ett tropiskt paradis. Det var många praktiska detaljer att hantera, och flera bakslag kom, men visionen av resultatet blev allt tydligare.

Vad är de verkliga drivkrafterna bakom förändring? Enligt Tony Robbins, som var min personliga utvecklingsguru i många år, handlar det om antingen lust/välbehag eller smärta. När önskan om resultatet är så stark att den överträffar svårigheterna och rädslan för att genomföra förändringen - eller när smärtan blir för stor och outhärdlig. Om förändringen till exempel handlar om att lämna en relation eller ett jobb för något nytt, flyr vi antingen bort från något vi absolut inte vill ha, eller går vidare därför att en mycket mer önskvärd relation eller möjlighet hjälper oss att fatta beslutet.

I mitt fall tror jag att det var en kombination av dessa båda drivkrafter. Mest att jag ville ha ett nytt slags liv som kunde ge mig frihet och självständighet, livfullhet och självförverkligande, lätthet och lugn - och ett varmare och mer levande klimat. Samtidigt ville jag komma ifrån de svårigheter och utmaningar som fanns i mitt arbetsliv, men också den västerländska livsstilen som jag upplevde hade blivit allt hårdare, mer negativ, trångsynt och dömande.

Folk har frågat mig, och jag har också frågat mig själv många gånger, om jag flydde från något eller någon, men så var det inte. Om det var någon jag flydde från så var det mig själv. Från den bild jag hade byggt upp av mig själv, och från andra människors uppfattningar om vem jag var. Jag kände mig fast i en stereotyp som inte längre stämde överens med den jag var innerst inne. När vi utvecklas syns inte alltid de inre förändringarna på utsidan. Och många i omgivningen vill hålla oss kvar i den gamla välkända boxen, där de känner igen oss och känner sig trygga i relationen. Jag kan inse att detta också var en anledning till att jag ville flytta så långt bort och till något så annorlunda än mitt svenska liv och ”mitt svenska jag”.

Så vad är det som hindrar oss från att göra de förändringar vi längtar efter? Jag skulle vilja säga att rädsla alltid är inblandat. Och den kan ta sig många olika uttryck: rädsla för att misslyckas, rädsla för att lyckas, rädsla för att missa något, rädsla för att ångra sig och att inte kunna återvända, med mera. Inte minst den starka rädslan för andras åsikter - att bli dömd och kritiserad av andra människor, särskilt av dem vi mest älskar och bryr oss om. Det kräver mycket mod och integritet att stå stadigt i sina beslut. Många fantastiska visioner och planer har förstörts eller begravts på grund av rädsla - våra egna inre rädslor och tvivel, och andras projicerade rädslor.

Jag har under större delen av mitt liv varit lite av en ”people pleaser”. Inte för att jag saknat egen vilja, jag följde oftast min egen väg, men jag var väldigt angelägen om att bli omtyckt och älskad av så många som möjligt. Med åren har jag lärt mig att ignorera den där ängsliga delen av mig själv och stå upp mer och mer för mina övertygelser och beslut. De flesta uttryckte beundran över mitt beslut att flytta till andra sidan jorden, men det fanns också de som hade starka åsikter. Till exempel att det var egoistiskt att lämna familj och vänner, särskilt min mamma som hade fyllt nittio. Det var också min största oro och skapade mycket skuld inombords, trots att mamma själv visade sig väldigt förstående och gav sin support till beslutet.

Jag är fullt medveten om att vi i många fall sitter fast i situationer där vi helt enkelt måste ta ansvar för och anpassa oss till andras behov. Men det brukar alltid finnas möjligheter till mindre förändringar och justeringar, steg för steg, mot den situation vi önskar. Jag har insett hur värdefullt det är att lära sig urskilja var våra rädslor kommer ifrån. Vem äger dem egentligen? Är de verkligen våra djupaste övertygelser, eller något vi har blivit programmerade till, eller kanske något vi har ärvt från mor, far eller någon annan i släktleden bakåt? Var också uppmärksam på när människor projicerar sina rädslor på dig - väl dolt bakom goda intentioner att skydda dig. Vi bär alla på rädslor, men de är olika och väldigt individuella. Dina rädslor är inte nödvändigtvis mina, så projicera dem inte på mig. Och en alltid lika viktig påminnelse: det allra mesta av det vi oroar oss för kommer aldrig att hända. Det är ett sådant slöseri med tid och energi att fastna i rädslan. 

Avslutningsvis vill jag beskriva det jag har lärt mig uppmärksamma som fällan av ”falsk nöjdhet”. Det är ett tillstånd där vi tvingar oss själva att känna oss nöjda för anständighetens skull. Vem är du att klaga på ditt liv när du har framgång i arbetslivet, tjänar bra pengar, bor i ett vackert hem, har den partner du valt, barn du älskar och många vänner? Och om du vill ha något mer eller annorlunda kan du börja känna skuld över det. Men detta kan också bli en inre ursäkt - ett sätt att bevisa för oss själva att trots den där gnagande känslan behöver vi inte göra några förändringar som utmanar oss och väcker rädslor. Undvik att falla i den fällan, livet är för kort för det.

Vilka önskade förändringar som än ligger framför dig - små eller stora, inre eller yttre - lyssna på vad din inre röst säger och sopa det inte under mattan. Definiera situationen för dig själv och vilka rädslor som är inblandade. Håll visionen vid liv och var modig - och ta ett steg i taget mot det du önskar. Kom också ihåg: det finns nästan alltid en väg tillbaka - inte nödvändigtvis till exakt samma situation, men en liknande. Och låt inte rädslan stoppa dig - allra minst andras rädslor.

Finns det något i din nuvarande situation som känns viktigt att förändra?

Är din motivation driven av smärta eller av lust?

Vilka rädslor hindrar dig från att ta steg framåt - och är de verkligen dina?

Har du också upplevt något “sanningens ögonblick”? Vad var ditt “aha”?

Med mod,

Agneta