Vem tror du att du är? Att utmana Jantelagen.

Jag är född och uppväxt i Sverige, i den kalla och karga Norden. Kanske är det det utmanande klimatet, vinter och kyla, och de många umbäranden som våra förfäder genomlevt som har präglat den svenska och nordiska folksjälen i generationer. En inre röst, en känsla, en övertygelse som säger oss att livet är hårt, vi är här för att lida och uthärda. En för alla - alla för en. Vem är du att tro att du är “någon”? Våga därför inte tro att du kan resa dig, förändra dig själv och världen - att din närvaro, dina talanger och bidrag betyder något. Och gud förbjude att du vågar framhäva dig själv och “skryta” om det.

Denna osynliga sociala kod, som vi kallar Jantelagen - formulerad som budord i Aksel Sandemoses bok “En flykting korsar sitt spår”, skriven för snart 100 år sedan - har präglat det nordiska kollektiva sinnet i generationer. På ett subtilt, och många gånger omedvetet sätt, fördömer vi, trycker ner varandra och “straffar” de uppstickare som vågar vara annorlunda - de blommor som är fräcka nog att växa högre än de andra i rabatten.

Detta är inget som ofta uttalas högt. Snarare som en osynlig slöja eller en våt filt av inre påbud om vad som är “det rätta”. För dem som känner sig utanför den definitionen kan det upplevas som ett starkt utanförskap - och det kan sätta tunga hänglås på det vi tycker, känner och upplever, om det inte faller inom den gängse “normen”. Mig veterligen är det få svenskar som inte känner till vad Jantelagen innebär. Jag är även helt säker på att de flesta kulturer i världen också kan känna igen sig i detta. Och många gånger kan straffen vara långt mer brutala för dem som vågar tänka, tycka, känna och handla annorlunda än för oss som lever i mer lugna och fredliga hörn av världen. Likväl finns något skrämmande i att vi låter oss styras av oskrivna sociala koder som hindrar oss från att vara dem vi är - från att uppnå våra drömmar och vår högsta potential.

I Sverige har vi också ett ord som, mig veterligen, inte existerar i andra språk: ordet lagom. Det vill säga: inte för mycket, inte för lite. Vi lever också i “mellanmjölkens land” - där de flesta väljer en mjölksort med lagom fetthalt: inte för tjock, inte för lätt. Så håll dig i livets mittfåra och våga inte sticka ut. Talande nog väljer många svenskar också mittenfilen på motorvägen - att inte köra för fort, inte för sakta - det vill säga lagom.

Det finns förstås också något fint och balanserat i att vara lagom - så länge det är självvalt och inte styrt av press från omgivningen. Men det är en tung programmering vi har levt med i generationer, och det kräver mod och integritet att bryta sig loss. Inte minst för att vi generellt är så måna om att passa in och så beroende av vad andra tycker om oss.

Jag har haft förmånen att leva på Bali under de senaste åren. Det har varit oerhört berikande att umgås med och lära känna människor från hela världen - med olika bakgrund, historia, kultur och religion. Många som har slagit sig ner här, eller lever här under längre perioder, har liksom jag drivits av en stark motivation att bryta sig loss från gamla mönster och identiteter i sina hemländer. Många är öppna för förändring och arbetar med sin egen utveckling också för att bättre kunna omfamna sig själva - med alla kvaliteter, fläckar och brister. Generellt upplever jag det som en mer öppen och vidsynt livsstil, betydligt mer tillåtande än den jag kommer ifrån. Och därmed lättare att öppna sig för nya möjligheter, att se sig själv utvecklas och våga ta steg som tidigare kändes helt oöverkomliga. För mig har denna livsförändring fått mig att inse att jag - precis som alla andra - har unika förutsättningar och gåvor att dela med mig av. Som till exempel mina blomsterkreationer, som speglar både min kreativitet och min känsla för skönhet. Att, utan att skämmas eller nedvärdera mig själv, få bli och förkroppsliga en “mandala queen”.

Många gånger blir den negativa bilden av oss själva självuppfyllande, och dessutom förstärkt av andra. I min barndom var jag blyg, försiktig och extremt känslig. För att kunna hantera verkligheten, och undvika att bli utsatt eller mobbad, byggde jag upp ett skyddande skal och en mask som egentligen inte var jag. Under tonåren blev jag rebell, tuff och utmanande, eftersom jag ville förändra bilden av mig själv. Med åren hittade jag ett “lagom-läge” att falla tillbaka på - till viss del ett självförverkligande, men utan att sticka ut för mycket. Andra vänner som varit mer utåtriktade, utmanande och säregna i sin personlighet har istället känt ett krav att “tona ner sig” - betraktade som “too much” av en hårt dömande omgivning.

Inget av detta bygger en stark självkänsla eller självbild. Det spelar ingen roll hur mycket positiva omdömen man får - det är ofta det enda negativa som fastnar, djupt där inne. “Jante” sitter på axeln och viskar att vi aldrig är tillräckligt bra. Att vi inte har rätt att glädjas åt våra framgångar eller vara stolta över det vi åstadkommer. Den där gnagande känslan av att vi inte förtjänar ett gott liv - eller att vara lyckliga - förrän “det och det” har hänt.

Att känna sig som att det man åstadkommer är tur och slump och att man inte är värdig nog. Under mina yrkesår kände jag ofta just så, att jag var en “bluff”. Inte tillräckligt kompetent eller kunnig - och att jag när som helst kunde bli avslöjad och på något sätt straffad. Det gjorde att jag strävade ännu hårdare för att prestera och leverera maximalt. Jag var sällan nöjd med mina prestationer - de kunde alltid bli bättre. Denna strävan hade också ett högt pris. Det krävde enormt mycket energi att hålla uppe den masken. Till slut sade hela min kropp och mitt system ifrån - och min burnout var ett faktum.

Hur tar man sig ur Jantelagens grepp? Jag tror inte att det sker över en natt. Men det första steget är alltid insikten. Att våga titta ärligt på sig själv - ibland djupt där inne - och erkänna hur vi har förslavat oss själva genom att böja oss för omgivningens krav, nedärvda beteenden, familjemönster och generationer av påverkan. Vilken är min självbild just nu? Är den sann? Objektiv? Vem säger det? 

Och sedan, steg för steg, våga utmana den. Kan jag se på mig själv från en annan synvinkel? Mer positivt? Mer tillåtande? Vad tycker jag om hos mig själv? Vad är jag bra på? Vilka är mina gåvor? Vad är jag stolt över?

Och som nästa steg: Kan jag göra någon förändring - kanske en liten till att börja med? Hur kan jag rusta mig mot inre och yttre tvivel och negativitet? Hur kan jag bli en mer självständig och suverän människa som går sin egen väg - och tar ansvar för den?

Min värld och min självbild idag är så mycket annorlunda än när jag var ung, när jag var på toppen av min karriär, och till och med jämfört med hur det såg ut för tio år sedan. Det har inte varit någon lätt resa - men det har varit värt allt. Ett stort och viktigt genombrott kom när jag beslutade mig för att faktiskt handla kraftfullt - att lämna den gamla, välkända tryggheten i mitt liv: jobb, hus, familj och vänner - och flytta till andra sidan jorden. Jag växte enormt av att jag faktiskt vågade göra något som få kvinnor i min ålder ens skulle överväga. Jag kom till en punkt där vad andra tyckte, tänkte, varnade mig för eller ogillade, inte längre kunde rubba mig. Och jag är oerhört stolt över mig själv; Över mitt mod och min integritet - att jag kunde prioritera mig själv fullt ut. F**k you Jante - Jag är den jag är och jag ber inte om ursäkt för det längre.

Att bryta negativa mönster och prioritera sig själv, och till och med “skryta”, är inte egoistiskt. I min värld är det snarare vår största livsuppgift: att göra oss själva så lyckliga som möjligt. Och inte förvänta oss att någon annan ska göra det åt oss. När vi bryter våra egna negativa mönster befriar vi också andra från deras bördor - och gör det lättare för dem att göra detsamma. Kanske inte omedelbart, men på sikt. Till och med hjälper det generationer framåt, och bakåt - det är så energivärlden fungerar.

Så avslutningsvis – här är några centrala principer för den “omvända Jantelagen”. En uppmaning att se, acceptera och omfamna det som gör dig unik - och värdefull som du är.

• Du ska tro att du är något - och våga ta plats.

• Du är lika god, klok och värdefull som alla andra.

• Du duger precis som du är - och ska älska dig själv.

• Du har all rätt att vara stolt över det du kan och din unika kompetens.

• Du ska våga vara dig själv och bejaka livet.

Känner du att Jantelagens oskrivna krav har påverkat ditt liv? På vilket sätt?

Hur ser din självbild ut - och hur har den skapats?

Hur skulle ditt liv se ut om du kunde bryta dig loss?

Vad krävs för att du ska våga, orka och motivera dig själv att göra de inre eller yttre förändringar du önskar i livet?

Med inre styrka,

Agneta