Nu är det Jul Igen – Med en Lätt Hemlängtan

Julen 2023, Gävle, Sverige: Det är 15 minusgrader, massor av snö i meterhöga drivor - som en idyll från en vacker vintersaga. Jag firar jul tillsammans med min ena bror och hans familj, och två yngre generationer. Barn, julklappar, tomte med säck på ryggen. Klara barnaögon fulla av förväntan … tomten är ju fortfarande på riktigt. Massor av julmat av svensk tradition; glögg, pepparkakor, sill, lax, ägg, kallskuret, skinka, tomtegröt av risgryn, fika med hemgjort godis, kakor och tårtor … Julklappar till barnen och någon liten sak till oss vuxna. Jag känner värmen och gemenskapen - skämten, skratten och diskussionerna om högt som lågt - med min kära familj.

Vi har aldrig firat jul religiöst i vår familj, mer som en varm familjeträff med gemenskap mellan olika generationer. Men för mig, och några få till, har juldagsmorgonens julotta varit helig. Så även detta år. Uppe i ottan, en iskall promenad genom staden i mörker och kyla – påpälsad med mössa, vantar, vinterjacka, kängor och halsduk – till Gävles mäktigaste kyrka, där jag också blev konfirmerad en gång. Mängder av ljus, välkända ritualer och psalmer … frid i sinnet. Tacksam för dessa julupplevelser, efter att dessförinnan ha firat sex jular på Bali.

Nu blir det min åttonde jul på Bali. Här är allt annorlunda; 30-gradig tropisk värme dag som natt, barfota i flipflops bland grönskande djungel och risfält, och ingen nämnvärd julstress. Balineserna själva firar inte jul, men eftersom hela ön är präglad av turism med många västerlänningar, ser man julgranar, tomteluvor och hör julsånger här och var. Jag har själv ett litet “jul-kit” - en liten plastgran, några kulörta lampor och girlanger - som åker fram, oavsett i vilket tillfälligt hus jag firat. Men nu har jag mitt eget hem, och det känns viktigt att pynta lite mer och lite tidigare.

Det finns en svensk restaurang i Sanur, Café Smörgås, där jag under ett par tidigare år firat svensk jul, med julbord och allehanda mat, tomteluvor, julsånger och snapsvisor. Men i år har jag valt att beställa de svenska julmatsdelikatesserna och få dem levererade hem. Jag har bjudit in ett par vänner på denna originella, halvt barbariska, bukfyllande middag. Som utlandssvensk känns det alltid speciellt att till någon del behålla de gamla traditionerna från mitt hemland. Precis som jag numera uppskattar och välkomnar de tillfällen då jag träffar landsmän och får tala mitt eget språk. En svensk vän, som också bott utomlands i många år, höll med mig om att det var viktigt. Och hon tillade, så sant, att man kan inte vara rolig på samma sätt, hur väl man än pratar ett annat språk. Det stämmer väl, tycker jag.

Andra nya traditioner här är juldagsmorgonens Christmas Cacao Ceremony på Zest, en cool restaurang här i Ubud. Jag kreerar en häftig julmandala i form av en julgran, bandet har tomteluvor och de vanliga sångerna varvas med jullåtar. Och även tomten kommer, dansar vilt och delar ut julklappar. Det är verkligen mysigt och stämningsfullt - en fin tradition som jag älskar.

Som svensk är det framför allt firandet den 24:e på julafton som gäller. Höjdpunkten för mig är traditionen att ringa hem till Sverige och prata med mina syskon och deras familjer. De låter mobilen gå runt till alla som är där och firar, och jag får prata lite med var och en - med alla syskonbarnen, och även heja på och vinka till den yngsta generationen, syskonbarnbarnen. Vi har samma tradition till midsommar, och samtalen ger mig blandade känslor av glädje, nostalgi, FOMO, saknad och hemlängtan. Men mest av allt känns det varmt i hjärtat.

En jul skickade min bror, som gillar att skämta, en musiksnutt till mig: “Sjömansjul på Hawaii” med Yngve Stoor. En knastrig inspelning från 1945, så gammaldags och banal till och med för vår föräldrageneration, om en sjöman som är strandad i främmande land och längtar hem till jul. Jag höll först på att skratta ihjäl mig, men sedan kom tårarna. Dels för att det ändå fanns något rörande bakom hans hälsning, och dels för att jag just då kände en vansinnig längtan efter att få vara där tillsammans med mina nära och kära.

Längtar jag hem ibland? Så klart gör jag det. Men mitt liv här på Bali har på något sätt blivit “default-läge” - det är här som är hemma nu. Miljön, värmen, livsstilen, vännerna här, liksom språket, har blivit det naturliga. Fast självklart saknar jag familj och vänner därhemma, delar av den gamla livsstilen och då och då årstidsväxlingarna - även vinter och kyla.

Nu får man ändå tacka tekniken och de sociala medierna som möjliggör kontakt: att kunna följa varandras liv på andra sidan jorden, men även att prata med och se varandra i videosamtal som dessutom är helt gratis. Min syster och jag pratar runt en timme ungefär var tredje vecka. Med bröderna blir det mer sällan. Men min bror Peter har börjat ringa oftare, vi har återupptagit våra “söndagssamtal” som vi brukade ha för flera decennier sedan … det värmer hjärtat. Kanske kommer han och hälsar på på Bali nästa vår. Ingen från min ursprungsfamilj har ännu varit här - och jag ser verkligen fram emot att det blir av, och att även fler kommer så småningom.

Jag vet att det för många därhemma var svårt att förstå hur jag kunde lämna familj och vänner och flytta så långt bort. Det är svårt att förklara, men det var bara något som måste ske för mig. Och att jag vågade ta det steget har jag aldrig någonsin ångrat. Så länge min kära gamla mor levde åkte jag hem på somrarna och tillbringade flera månader i Sverige. Sedan hon är borta känns det inte lika angeläget, och det kräver också att ekonomin finns. 

Det är alltid fantastiskt att återse nära och kära, och med åren har jag lärt mig att lättare ta avsked. Att acceptera och låta försynen bestämma om och när det är dags igen. Livet här på Bali är en god skola, där man lär känna människor som hela tiden reser vidare - till hemländerna eller till nya destinationer. En del kommer tillbaka, men många kommer jag aldrig att se igen. Det kan kanske låta cyniskt, men det är verkligen befriande att leva mer här och nu och ha tillit till att det som ska ske kommer att ske.

Jag hoppas verkligen att jag kan resa hem till Sverige till sommaren. Då har två och ett halvt år gått sedan jag sist lämnade, och det känns som att det är dags. När resan väl är bestämd och flygbiljetten bokad brukar min hemlängtan ta förnyad fart. Jag ser framför mig vilka jag ska träffa, vad jag ska göra och uppleva. Och den känslan stegras ju närmare avfärden kommer. Så förhoppningsvis kommer jag att fira midsommar - den näst efter julen största högtiden i Sverige - med min familj; äta sill, dansa runt majstången och plocka sju sorters blommor i den ljusa, mystiska sommarnatten, bland älvor och andra nordiska väsen.

Men just här och nu är jag nöjd med att snart få äta svensk sill här på Bali, och med det vill jag önska alla mina vänner och följare en riktigt God Jul. Må Julfirandet bli fyllt av ljus, kärlek, glädje!

Vad betyder traditionella högtider för dig?

Är det något du skulle vilja var annorlunda vid jul eller andra stora högtider?

Känner du längtan efter de kära som inte fysiskt är hos dig? Hur håller du kontakten?

Vad innebär möten och avsked för dig?

Med Julefrid,

Agneta