Je m’appelle Agneta - Det är aldrig för sent!

Agneta Jonsson

11 okt.

5 min läsning

Uppdaterat: 12 okt.

Mitt namn var populärt i Sverige på 50- och 60-talet, och inte många kan under de senaste fem decennierna ha döpt sitt barn till Agneta. Genom ABBAs berömmelse runt om i världen blev namnet känt, och nu i år har den svenska filmen “Je m’appelle Agneta” (Mitt namn är Agneta) även fått internationell spridning och visas på Netflix. Filmen är en tänkvärd och inspirerande feelgoodfilm, väl värd att se.

Filmens Agneta är en 50-årig, färglös kvinna som lever ett trist liv i en Stockholmsförort. Hon har ett monotont och själsdödande jobb och lever i ett slentrianmässigt äktenskap med en hälsofanatisk man som inte tillåter onyttigheter i kylskåpet. Barnen är utflugna och mest intresserade av kontakt när det gäller pengar. Agneta äter ostar och dricker vin i smyg och drömmer om Frankrike. Men en dag svarar hon på en annons om ett au pair-jobb i en fransk by och reser dit, till allas förvåning, skepsis och hån. Den lilla pojken, som visar sig vara en åldrad, dement gay man, visar henne vad det innebär att hitta sig själv, följa sin egen kompass, bli levande och bejaka livet. I slutscenen väljer hon att stanna kvar i den franska byn och dansar genom lavendelfälten i sina nya lavendelfärgade underkläder.

Agneta inser att det aldrig är för sent att leva det liv hon verkligen vill. Och jag kan se tydliga paralleller till mitt eget liv, även om jag inte har mycket gemensamt med huvudpersonen. Jag var varken olyckligt gift, uttråkad eller ”osynlig”. Men jag fattade också ett modigt beslut och vågade förändra mitt liv radikalt. Vid en ålder då många kanske hade tvekat av rädsla och bekvämlighet. Men det är verkligen aldrig för sent för förändring!

Jag fyllde nyligen jämnt, för mig ofattbara 70 år. Visst infann sig då och då olustkänslor inför födelsedagen, även om det bara är en ny siffra och jag för övrigt känner mig oförskämt frisk, ung och livsglad. Jag bestämde mig ändå för att födelsedagen var värd att fira och bjöd in mina vänner att delta i ett program som jag satt ihop helt efter hur jag själv ville fira dagen, oavsett om jag så skulle fira den själv. Och så många kom för att hedra mig med sin närvaro, sina kärleksfulla ord och gåvor. Jag känner mig fortfarande djupt tacksam för den dagen, upplyft och stärkt i förvissningen om att vi alla är speciella och unika. Och att varje adderat år och varje rynka gör oss än mer fulländade.

Bali är en plats där människor från hela världen möts, och många delar med sig av sina kulturella arv från generationer tillbaka. Det gör att variationen av ceremonier och ritualer är stor och att många är öppna för att uppleva nya saker. En gammal tradition som återfinns i många äldre kulturer är att uppmärksamma och fira övergången till nya livsfaser genom så kallade rites of passage (övergångsriter). Mina vänner höll en rite of passage för mig när jag fyllde 65, då de firade och initierade mig till ”Wise Woman”. Det blev ännu ett oförglömligt minne för livet, som också hjälpte mig att acceptera och hylla min ålder och bära den med värdighet.

I västvärlden finns det så många fördomar om åldrande, inte minst när det gäller kvinnor. Många djupt rotade föreställningar om att vi blir mindre värda när vi inte längre kan föda barn, och att våra kroppar, som åldras och förändras, blir mindre attraktiva. Men bland urfolk, i äldre kulturer och i matriarkat hyllas i stället åldrandet, med all den visdom och de erfarenheter det för med sig. Visa kvinnor, så kallade elders, har också en särskild status.

Min föräldrageneration blev på något sätt äldre tidigare. Det sägs att dagens 70-åringar motsvarar dåtidens 50-åringar. Men ändå finns det fortfarande så många förutfattade meningar om hur man ska bete sig och se ut när man passerat en viss ålder. Inte direkt att man behöver bära “hatt och kappa” och bli ”tant” ... men inte ska man väl klä sig som när man var ung? Och ska man verkligen fortsätta att färga håret och jaga gråa strån? Och nog ska man väl finna sig till rätta där man är och sluta jaga förändringar, för det är väl snart ingen idé? Oroa sig mer för sviktande hälsa, ålderdom och döden? Intala sig själv att man är nöjd och glad och inte behöver mer i livet?

Jag känner absolut att mycket har hänt med mig, inte minst under de senaste tio åren. Hudens livslinjer blir fler och djupare, hormoner och ämnesomsättning saktar ner, kilon läggs på, gravitationen gör sig till känna - kroppen förändras på olika sätt. Jag orkar inte längre köra på dygnet runt och utsätta mig för plågsam stress, och energin går i toppar och dalar. Resor och tidsomställningar tar mer på krafterna än förr. Jag kan förvisso gå helt upp i och in i något, men bara periodvis, och det kräver alltid ett långt efterspel av total vila och återhämtning. Men slow down betyder verkligen inte att anpassa sig till ” normer” eller att ge upp. Bara att acceptera sina begränsningar utan att ge upp sina möjligheter, önskningar och drömmar!

Ju äldre jag blivit, desto bättre mår jag i mig själv. Jag känner att jag kan luta mig tillbaka och känna mig trygg i min utveckling och i de erfarenheter och insikter jag vunnit, både om mig själv och om livet i stort. En självkänsla som förvisso kan vackla då och då, och en djup acceptans av vem jag är och vad som är viktigt i livet för mig. De här insikterna kan förändras, och med all rätt kan man alltid ändra riktning i både åsikter, värderingar och handlingar. Det som kändes rätt förr behöver inte nödvändigtvis göra det i all framtid. Det kallas utveckling och anpassning.

Att behandla sig själv med värdighet och kärlek är inte alltid lätt. Men för mig känns det som att åldrandets baksidor vägs upp av fördelarna med att vila trygg i och bejaka mig själv och min förvärvande visdom. Och inte minst värna min integritet och min urskiljningsförmåga om vad som passar mig. Att inse att jag, liksom alla andra, är skapare av mitt eget liv och har all rätt att bestämma vem jag vill vara, hur jag vill se ut, vad jag tänker och tycker och hur jag handlar och vill leva detta liv på jorden. Vem kan säga sig veta det bättre än jag själv?

Och vem kan veta bättre än du hur det är att “vara Du”? Hur du vill vara och skapa ditt liv? Men det kan kräva både mod och styrka att våga sticka ut från dem som mest följer strömmen och gör som alla andra, och inte minst att säga nej till det som inte känns rätt och bra.

Så, om än med all ödmjukhet inför behovet av ett lugnare tempo, mer stabilitet och vila och acceptans för kroppens begränsningar, så kommer jag att fortsätta leva mitt liv dag för dag och följa flödet. Att se mig själv som en vacker kvinna som tillåter sig att fortsatt bejaka livet, nyfikenheten, skönheten, äventyren, sensualiteten och lusten. Att behålla mitt långa hår och färga det så länge det känns rätt, att köra scooter kors och tvärs över ön, att resa och uppleva nya äventyr, att testa nya erfarenheter, att vara öppen för nya

vänskaps- och kärleksrelationer samt att leva här och nu utan en konkret plan för ålderdomen. Att vara selektiv och säga nej till det som inte längre tjänar mig. Och att inte ta mig själv på för stort allvar. Ge mig rätten att pröva och sedan acceptera och kunna skratta åt mina ”misstag” och bara gå vidare.

Kort sagt, att leva livet på mina villkor och känna största möjliga tacksamhet. Je m’appelle Agneta – och det är aldrig för sent!