Livet Här och Nu - En Reflektion om Vad som är Hemma

Jag har precis landat på Bali efter flera månaders resande. Jag lämnade det vita vinterlandet Sverige, med sina enorma snöhögar, femton minusgrader och julfirande med familjen. Därefter blev det en månad i norra Indien, på ett ayurvediskt center under den lokala vintersäsongen - utan centralvärme. Den frusna känslan börjar sakta smälta bort i samma stund som den välbekanta, fuktiga hettan rör vid mitt ansikte redan på flygplansplattan. Jag är tillbaka.

Från baksätet i den luftkonditionerade taxin ser jag det välbekanta landskapet passera: den kaotiska trafiken, alla motorcyklar, de stenmejslade balinesiska husen, templen och statyerna insvepta i gula och svartvit rutiga tyger, hundar och hönor som sover på eller korsar

gatorna, frangipaniträd och bougainvillea i lysande nyanser av cerise och orange. Den stickande doften av bränt avfall blandas med stark rökelse - inte särskilt behagligt, men jag känner det i hela mig: jag är hemma.

Detta var nästan två år sedan, och sedan dess har jag knappt lämnat Bali. Innan resan hade jag en känsla av att jag var färdig med ön. Efter mer än fem år kändes det som att livet här hade gått ett helt varv - been there, done that - och jag var redo för något nytt. Så jag köpte en enkelbiljett till Sverige. Inte för att jag planerade att stanna, mera för att det kändes som en dörr som öppnades mot nya och okända riktningar.

Att återvända till Sverige var verkligen fantastiskt. Att komma under försommaren, när grönskan spirar, hägg och syrener blommar och med de tysta ljusa sommarnätterna som aldrig blir helt mörka. Jag njöt verkligen av allt detta - särskilt de varma återseendena med mina syskon och deras familjer, och med kära vänner jag inte träffat på så länge. Varje plats jag besökte var underbar - från vår off-gridstuga i bergsbyn till det pulserande stadslivet i Stockholm, där jag hade bott i trettiofem år. Allt detta var mitt hem under sextio år - och är naturligtvis fortfarande ett av mina bästa, älskade hem, och kommer alltid så att vara.

Känslan av att komma hem har jag upplevt på flera platser jag rest till genom åren. Som en våg av varm inre frid eller som en déjà vu från ett tidigare liv. Jag känner det alltid i Provence i södra Frankrike, bland lavendelfält, olivlundar och det vackra melodiösa franska språket. Jag kände det igen när jag för första gången mötte Sfinxens blick, när jag drog undan gardinerna i från fönstret på mitt homestay i Giza. Och efter några veckors resa i Peru grät jag som ett barn på flygplatsen när schamanerna tog farväl av oss med sin trum- och flöjtmusik. Mitt första korta möte med Bali var fantastiskt - inte helt kärlek vid första ögonkastet, men djupt inom mig visste jag att jag snart skulle återvända. Och det gjorde jag - gång på gång - tills jag vid varje återbesök insåg allt mer att jag ville slå mig ner här.

När vi upplever den där inre känslan av att komma hem betyder det inte nödvändigtvis att vi vill flytta dit, eller leva i på den platsen eller i den situationen. Men det visar att det är en plats som får hjärtat att sjunga. En plats vi känner en djup samhörighet med, en plats vi alltid vill återvända till - och kanske en dag också kommer att göra.

Jag brukade vara, och tror fortfarande att jag delvis är, en ganska rastlös själ som behöver mycket variation. Jag har flyttat runt mycket, både i Sverige och under mina år på Bali. Konceptet med att vara hus- och djurvakt passade mig perfekt. Det gav mig möjlighet att utforska olika delar av ön och att bo i hem långt tjusigare och lyxigare än jag själv hade haft råd med. Jag anpassade mig lätt till varje nytt hus och de pälsbeklädda invånarna - inom några dagar kände jag mig hemma och trygg. Jag kunde också lätt acceptera när det var dags att lämna, utan starka känslor av separation och det var sällan svårt att säga adjö. Det värsta var alltid packningen: att samla ihop mina saker, flytta ut, packa om i mitt förråd och

förbereda mig för nästa djurvaktsäventyr.

Uttrycket “Hemma är där jag hänger min hatt” resonerar djupt inom mig. Tanken att hem är ett sinnestillstånd, en känsla av tillhörighet snarare än en specifik plats. Men för mig handlade den livsstilen också om att undvika att känna mig fast och kanske även en rädsla att gå miste om något som kunde vara ännu bättre.

Efter flera år av nomadliv - att ständigt byta hus och sängar (säkert hundratals gånger på Bali, i Sverige och runtom i Europa) - började jag känna en stark längtan efter att slå mig ner någonstans mer permanent - att hitta en egen fast plats. Och för nästan ett år sedan dök möjligheten upp att hyra en liten enrumsbungalow inom ett gästhus. Det var ingen lyxigt ställe alls, men läget var bra och hyran passade min budget perfekt. Och redan vid första besöket kände jag direkt den där välbekanta känslan av att komma hem.

Känslan av att packa upp mina få men älskade ägodelar, som hade legat undanstuvade i lådor i flera år, var oerhört tillfredsställande. Jag köpte några nya saker, som en turkisk matta och en målning, och inredde huset med enkla medel, satte min egen prägel på det. Så här i efterhand var det det bästa beslut jag tagit på många år. Och först nu kan jag erkänna för mig själv hur utmanande den där eftertraktade variationen faktiskt hade varit.

Vi har alla olika behov av trygghet, säkerhet och stabilitet i livet. Jag har insett att det för mig är viktigt, även om jag vill vara fri, att veta att jag alltid har en fysisk plats, ett hem att återvända till. En plats där jag känner mig lugn och harmonisk, där min inspiration och kreativitet får blomstra. Mitt nuvarande hem passar mig perfekt just nu. Jag har fortfarande friheten att lämna det när som helst, eftersom jag betalar månad för månad. Hyresvärdens familj är varmhjärtad och omtänksam, jag har trevliga långvariga grannar, men ändå mitt eget privatliv. Och som pricken över i:et har en alldeles speciell katt mer eller mindre flyttat in och berikar mina dagar och nätter. Hennes mamma och syster dyker också upp då och då när de vill ha lite mat eller en stunds gos.

Bara stjärnorna vet hur länge jag stannar här - eller på Bali. Just nu försöker jag leva så mycket jag kan i nuet, utan att låta rötterna växa sig för djupt. Förändringar kommer - och när de gör det ska jag välkomna dem med öppna armar. Den dag jag känner att något annat kallar, eller någon annan plats som jag kan kalla mitt hem - då är det så. Det är det vackra med den frihet jag har skapat för mig själv.

Vad är hemma för dig?

Är det en fysisk plats – eller en djupare inre hemkomst?

Är du där ditt hjärta känner sig hemma, eller längtar du fortfarande efter ett annat sätt att bo eller att höra till?

Med frid,

Agneta